Cigaretten efter sexan och Knausgård slutar med att vara författare?

Ser i Sydsvenskan att Karl Ove Knausgård, den norske författarsuccén på världsscenen, i och med att han publicera del 6 i sin självbiografiska bokserie avser att sluta upp med att vara författare. En norsk radiodokumentär är källa till informationen. "Jag har tänkt att jag tömmer allt, jag gör det jag inte ska. Det finns ett hat mot rollen som författare, egentligen till hela projektet, som mynnar ut i att jag inte längre är författare", säger Knausgård i dokumentären. Att Knausgård har Marcel Proust som förebild framgår inte minst i sig av det detaljrika romanprojektet. På sidan 35 i del 1 (svenska översättningen 2010) skriver han också om hur han under en period närmast drack På spaning en den tid som flytt. Om Knausgård dessutom nu sätter punkt för sitt författarskap för han också närmast en proust. Fast jag är inte klart över vad som är Knausgårds madeleinekaka och lindblomste. Men efter ett par sekunders tänkande står det uppenbara klart för mig. Bakom allt ligger, som teverecensenten Magnus Utvik nyligen var inne på, förnimmelsen av en död pappa, som Knausgård har ett så problematisk förhållande till att han inte har kunnat skriva ut namnet på honom i böckerna. Fast en till mig nära anhörig person tror att vår norske författare här pratar goja. Hon ser cyniskt det eventuella uttalandet (spekulationerna) som en del i mytbildningen kring konstnären. Som en del i businessen. Han själv säger: "Jag vill ha det tyst. Och jag vill att det ska vara tryggt för mina barn". Han ska visst också mumlat något om att ge ut andras böcker. Jag tror ändå inte att det finns ett annat liv för honom är det som innebär att skriva. Det kommer han också att inse. Men till dess kan han vila upp sig. Ladda batterierna. Det förstår de flesta med mig att det maniska dokumenterande han oavbrutet hållit på med sedan några år in på 2010-talet har satt sina spår. Och det har samtidigt skördat offer. Finns därför säkert djupa sår att läka. Till detta vill jag också foga att jag faktiskt vid flera tillfällen undrar över vad man kan som författare kan följa upp ett sådant opus som Knausgård lagt fram. Hittar man på historier efter det. Nej, det gör man nog inte.

(Hörde också ett rykte idag på twitter om att Knausgård klippt av sig den vackar silvermanen. Men mannen, tänker jag då. Så månne man inte göra. För i håret sitt kraften. Du är ditt hår, brukar man säga. - En stund senare: Har nu sett honom som korthårig. I teveprogrammet Babel. Inte snyggt. Ser numera ut som en bokförläggare som vill vara författare. Lite som skådespelaren Johan Hedenberg när han Edward i Åshöjdens BK, men tjugofem år senare. Vi vet ju att Knausgård gillar fotboll, men detta vara att gå väl långt. Synd! Men vi får leva med det också. Liten tröst ligger det trots allt i att vi har fyra delar kvar av den gamle. Att tänka oss följa honom genom som den hårgud han var.)

2011115 Ulrika Milles skriver i DN om att bara författarmän kan mitt i karriären kosta på sig att säga sig sluta skriva. Att de inte längre vill offra sig och familjen. Som om de inte kan skriva och ha familj samtidigt. Och så minns Milles även Stig Larsson som storsvulstet en gång sa att han inte längre orkade upprepa sig. Men hon tror som jag inte en sekund på att Knausgård kommer att sluta skriva. Jag vill till detta lägga att jag inte för ett ögonblick tror att han är tillräckligt business för att klara att driva runt ett bokförlag.

Läs även andra bloggares åsikter om Karl Ove Knausgård